Sygrupp i Nässjö
27/9-2024
Jag har fått den stora äran att bli en del av en sygrupp i Nässjö, och låt mig säga – vilken enastående idé jag fick och så bra det blev! Det hela började med att jag slängde ut en liten, blygsam annons på Facebook, undrades om det fanns någon annan sygalning som skulle vilja träffas och sy med mig. Och där dök hon upp, den magnifika Michaela från Vetlanda! Men vänta – det kom faktiskt ett till svar. Katarina hette hon, och hon styrde och ställde över syträffar i just metropolen Nässjö. Perfekt..
Så när jag läste hennes meddelande var min reaktion inget mindre än ett jublande, nästan öronbedövande "JAAA!" Jag menar, vem kan säga nej till en syträff? Två söndagar senare blev det dags för min första träff, och håll i er nu – jag var först på plats. Ja, ni läste rätt. Jag, som är känd för att alltid komma sist, gled in som om jag vore bästis med tidsplaneringen själv. Jag kan knappt tro det än idag när jag tänker på det. Vet inte riktigt vad som hände faktiskt.
Hur som helst, där satt jag, lite förvånad över min punktlighet, och väntade. Snart började de andra droppa in, en efter en. Och vad tror ni hände? Jo, in kom min kusin! Vilken överraskning! Där och då kände jag att syhimlen öppnade sig och släppte ner en stråle av ren textilvälsignelse. Sytrådens vägar är verkligen outgrundliga!
Vi valde snabbt ut våra platser – det var lite kaos eftersom Katarina förlagt nycklarna till det riktiga syrummet, men det löste sig galant ändå. Symaskinerna kom fram, tygerna spreds ut som små skatter över golvet, och saxarna började jobba. Anna, kusinen, klippte snabbt ut en väska i ett helt bedårande tyg. Stolt förkunnade hon: ”Erikshjälpen, förstås!” Där hade hon hittat precis allt hon behövde för sitt väskprojekt. När maken hennes frågade om hon verkligen behövde en väska till hade Anna svarat med ett ord: Absolut. Det svaret var lika självklart som att jag tyckte att hon skulle önska sig en overlock av Tomten till Jul.
Man fick också chansen att ta med sig något man sytt tidigare, men jag var lite för feg för att visa upp något den här gången. Däremot var det två modiga själar som hade tagit med sig sina alster. Och låt mig säga – wow! En av dem visade upp ett par apsnygga byxor, sydda av ett helt fantastiskt mönster. Det var som magi – man bara svepte dem runt sig, knöt ett band i midjan, och vips – ett par byxor! Och här kommer det bästa: om man var pinnsmal, drog man bara lite extra i bandet, och om man behövde lite mer utrymme, ja, då släppte man efter lite. Så enkelt, så genialt!
Men det var inte bara designen på byxorna som var cool – tyget i sig var som ett mästerverk! Jag kunde knappt slita blicken från det. Det var ett sånt där tyg som nästan ropar på en, "Ta med mig hem och sy något magiskt!" Och ja, den idén ska jag definitivt snappa upp och sy mig ett eget par.
Den andra skapelsen som visades upp var inget mindre än en förtrollande klänning. Kvinnan som sytt den kom från ett annat land, och klänningen var en traditionell dräkt som kvinnorna bar där. Tyget var så tunt och drömskt vackert att det nästan svävade i luften, och själva modellen – det var som om den var hämtad ur en sagobok.
Nu vet jag verkligen inte om jag någonsin vågar ta med mig något och visa upp. Hur ska man kunna matcha nåt nu?? Funderar dock på å ta med mig en klänning sydd utav ett par blå gardiner som har hängt i ett hotell i Emmaboda. Fick tyget av min söta vän Eva, "sy nåt" sa hon, och det gjorde jag ju då. Den klänningen fick hänga med sen när jag fyllde år och maken bjöd mig på en resa till ett flytande hotell. Där bjöds det på delikatessmiddag vill jag lova!
Jag vågade dock inte ha gardinklänningen under den enastående delikatessmiddagen – nej, där slog jag till med en paljettklänning, givetvis! Men dagen efter åkte gardinerna på, och ordningen var återställd.
Som allt roligt, hade även syträffen en slut. Men innan jag drog hem, frågade jag Anna om hon ville svänga förbi mitt hus och kika på mitt nya syrum. Jag menar, kan någon ha undgått mitt nya syrum?! Självklart ville hon det! Så när vi sagt adjö till de andra syentusiasterna, bar det av hemåt. Och jag kan stolt säga att Anna gillade mitt syrum – och det med all rätt! Maken och jag har verkligen gjort något speciellt där. Det som en gång var ett blått originalkök från 40-talet har nu förvandlats till en ljuslila dröm, full med symaskiner, tyger och sytråd. Å givetvis en och annan paljett.
Nu på söndag är det dags igen, och då ska Anna och jag åka tillsammans till Nässjö. Jag har lovat henne att hon får visa upp min gardinklänning, även om jag älskar den, är jag lite för feg för att visa den själv. Nån gång ska jag dock våga ta med min stora krinolin med dödskallar och massor av svart spets. För när jag klär mig i dessa skapelser, då känner jag mig verkligen inte feg, det är som att kliva in i en annan värld!
Förresten, jag läste att förändringens vindar blåser på High Chaparral. Vem vet… jag kanske åter får ta på mig de stora underkjolarna, mammeluckerna och korsetterna å fara dit igen.
Det vore astonshining. På riktigt.
Andra inlägg
Välkommen till The House of Time
