Min nyfunna magiska sy-väninna
01/09-2024
Michaela, den fantastiska sy-konstnären från grannkommunen i djupaste Småland
Förra veckan bjöd jag hit min nyfunna och fullständigt magiska sy-väninna! Hon kom hela vägen från Vetlanda, svepte genom skogen som en förtrollad virvelvind, och vips stod hon på uppfarten till mitt lilla röda hus, lika plötsligt som en älva som landar i gryningen. Jag studsade ut genom dörren snabbare än en gazell på sockerkick, redo att hjälpa till med att bära in hennes symaskiner och sybehör som om vi förberedde oss för en storartad expedition. Åh, vilken obeskrivlig lycka! Jag hade räknat ner dagarna som ett barn inför julafton, och nu var ögonblicket äntligen här!
Vi kånkade upp allt vi behövde för en systund med stort S – ja, ett S lika stort som en skyskrapa! Michaela, min trollbindande vän, hann knappt veckla ut sitt bländade manchestertyg innan jag började babbla på som om det inte finns nåt stopp.
Jag var ju tvungen att visa henne alla mina hemliga skatter som gömde sig i skåp, lådor och, givetvis, uppe på hyllorna där dammet knappt hade hunnit lägga sig. Stackars Michaela, hennes ögon rörde sig så snabbt mellan alla små pryttlar och hyllor att jag nästan trodde att hon skulle trilla omkull! När jag till slut stannade för att dra efter andan (och undvika att svimma av ren iver) fick hon äntligen chansen att visa vad hon hade kommit för att sy. Nämligen:
En makalöst söt hängselkjol i gammalrosa bred manchester. Hon är verkligen en modern tids trollerikonstnär; med sin skrivare hemma i Vetlanda, klickar hon bara på det mönster hon vill sy, stoppar in en bunt papper i skrivaren och trycker på ”skriv ut”. Tjoff! Inom några minuter har hon en packe varma, nytryckta papper i handen som hon smidigt tejpar ihop, och hokus pokus, så har hon sitt mönster klart att klippa ut!
Själv är jag mer av en spontan sy-entusiast. Ibland använder jag inte ens ett mönster utan klipper sönder något gammalt som antingen funkat bra eller absolut inte funkat alls och gör om det till ett nytt mönster med hjälp av ett gammalt lakan. Så medan Michaela glatt klippte på sin förtjusande kjol, var jag fortfarande förlorad bland knappnålarna och halvvägs in i lakanet, klippandes och trixandes som om jag vore en trollande Duracell-kanin.
Men, som man säger, inget ont som inte för något gott med sig! När det blev tydligt att jag skulle behöva en liten paus från mina klippexperiment, vandrade jag nerför trappan till nedervåningen och satte igång med något annat magiskt: matlagning. Jag hade tidigare svängt förbi ICA i Nässjö och handlat allt som behövdes för tacos. Så tacos fick det bli! Jag satte dessutom maken i arbete med att göra guacamole – något han är rentav fenomenal på. Han mosar och rör med sådan passion att man nästan kan tro att han är född till att göra guacamole, och innan man vet ordet av har han skapat en skål med en sagolik grön röra som skulle få vilken avokado som helt att svimma av oro över att de inte ska få vara med och mosas ner i skålen.
När allt nästan var klart i köket tog jag samma väg tillbaka uppför trappan, den här gången med några glada jämfotahopp som om jag vore en känguru på speed, och ropade till Michaela att maten snart var på ingång. Hon såg tämligen lättad ut över att få en paus från sitt klippande i det envisa manchestertyget, och tillsammans följde vi den förföriska doften av tacos som slingrade sig från köket.
Min nyfunna sy-vän undrade om det fanns något hon kunde göra och jag vifftade lite med händer och fingrar.
Å Michaela var minsann inte den som var den. Utan att jag ens behövde pipa ett ord, var hon redan igång som en virvelvind i köket – hackade lökar som om hon försökte vinna ett OS-guld i lökförintelse, slängde ihop en sallad snabbare än jag han blinka, och dukade fram porslin i en flygande fläng. Innan jag ens hade hunnit förstå vad som hänt, stod maten prydligt på bordet som om den trollats dit av en osynlig hand!
Snart satt vi där, mumsandes och med ivrigt diskuterande om olika tyger och resårband som om vi var med i en hemlig klubb för textilnördar.
När magarna stod i tre hörn och alla taco-ingredienser var reducerade till spillror, vandrade vi tillbaka upp till syrummet en trappa upp. Jag hade då kommit på flera saker jag bara måste visa! Efter att ha gått igenom nästan alla tyghögar, paljettburkar och knapplådor tittade Michaela på mig med en lite finurlig min och sa: "Skulle inte du också sy något idag?"
"Sy? Eh... jo, visst!" sa jag och brast ut i skratt innan jag rusade tillbaka till mitt stackars lakan som hängde i något slags skevt, trekvartsläge på min trogna provdocka. Dockan, som, av någon klipsk, är döpt till Diana i storlek L, är dock lite väl optimistisk när det gäller mått. Hon är alldeles för liten runt magen och har dessutom plattare tuttar än en pannkaka. Därför har jag fått klä på henne en extra BH, prydligt stoppad tjockt med tyg, och svept lite extra material runt hennes midja för att ge henne lite mer ”rejälare former A´la Rebeccah".
Egentligen skulle jag vilja ha en provdocka som exakt matchar mina mått – det finns ju sådana att köpa, men de kostar två till tre gånger mer än vad Diana gjorde. Michaela tyckte att jag kunde försöka modellera om Diana lite, så att kläderna jag syr kanske skulle passa bättre, och det håller jag helt med om.
Andra inlägg
Välkommen till The House of Time
